Sāmba Stuti (or Śiva Dasaśloki / Śrī Śambastutiḥ)
Sāmba Stuti (or Śiva Dasaśloki / Śrī Śambastutiḥ)
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
Śloka 1
sāmbō naḥ
kuladaivataṁ paśupatē
sāmba tvadīyā vayaṁ
sāmbaṁ staumi
surāsurōragagaṇāḥ sāmbēna santāritāḥ |
sāmbāyāstu namō mayā viracitaṁ
sāmbātparaṁ nō bhajē
sāmbasyānucarō:’smyahaṁ
mama ratiḥ sāmbē
parabrahmaṇi ||
sāmbaḥ
naḥ kula-daivataṁ paśupate sāmba tvadīyā vayaṁs
sāmbaṁ staumi
sura-asura-ūraga-gaṇāḥ sāmbena santāritāḥ
sāmbāya astu namaḥ mayā
viracitam sāmbāt param naḥ
bhaje
sāmba-asya anucaraḥ asmi
ahaṁ mama ratiḥ sāmbe para-brahmaṇi
(sā ambā vartate – sāmbā), the Supreme Absolute.
As Sāmba, You are our family deity (kula-daivatam);
O Paśupate, O Sāmba- we belong entirely to You.
I offer my praise unto Sāmba, by whom the gods, demons, serpents, and others
have been uplifted.
This salutation (namaḥ)
unto you, composed by me, is offered;
I seek nothing higher than Sāmba. I am a devoted follower of Sāmba;
And my heart delights in that Sāmbe Para-brahmaṇi-
The Supreme Absolute, who is Sā–Ambā (He who is united with Ambā).
Śloka 2
viṣṇvādyāśca
puratrayaṁ suragaṇā jētuṁ na śaktāḥ
svayaṁ
yaṁ śambhuṁ bhagavanvayaṁ tu paśavō:’smākaṁ tvamēvēśvaraḥ |
svasvasthānaniyōjitāḥ
sumanasaḥ svasthā
babhūvustata-
-stasminmē hr̥dayaṁ sukhēna ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi ||
viṣṇu-ādyāḥ ca pura-trayam sura-gaṇāḥ jetuṁ
na śaktāḥ svayam
yaṁ śambhuṁ bhagavan vayaṁ tu paśavaḥ asmākam tvam eva īśvaraḥ
sva-sva-sthāna-niyojitāḥ
su-manasaḥ sva-sthā
babhūvuḥ tataḥ
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
Even Viṣṇu and others, O Bhagavan,
along with the hosts of devas, could not conquer the three cities (pura-trayam)
by their own strength. But You, O Śambhu, are indeed our (asmākam) Īśvara,
while we are but paśavaḥ, bound souls.
When those noble beings (su-manasaḥ) were assigned to their respective stations (sva-sva-sthāna-niyojitāḥ) by You, they regained stability
and composure (sva-sthā babhūvuḥ).
May my heart (hṛdayaṁ) dwell joyfully (sukhena ramatām) in that Sāmba, who is Para-brahmaṇi- the Supreme Reality.
Śloka 3
kṣōṇī
yasya rathō rathāṅgayugalaṁ candrārkabimbadvayaṁ
kōdaṇḍaḥ kanakācalō harirabhūdbāṇō vidhiḥ sārathiḥ
|
tūṇīrō jaladhirhayāḥ śruticayō maurvī bhujaṅgādhipa-
-stasminmē hr̥dayaṁ sukhēna ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi ||
kṣoṇī
yasya rathaḥ ratha-aṅga-yugalam
candra-arka-bimba-dvayam
kodaṇḍaḥ kanaka-ācalaḥ hariḥ abhūt bāṇaḥ vidhiḥ sā-rathiḥ
tūṇīraḥ jaladhiḥ hayāḥ śruti-cayaḥ
maurvī bhujaṅga-adhipaḥ
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
He Sāmba, for whom this Earth (kṣoṇī)
is the chariot (rathaḥ), and
the Sun and Moon (candra–arka–bimba–dvayam) are the twin wheels (ratha-aṅga-yugalam);
Whose bow (kodaṇḍaḥ) is the Meru (kanaka-ācalaḥ), Hari (Viṣṇu) Himself
becomes the arrow and Brahmā (vidhiḥ)
becomes the charioteer.
His quiver (tūṇīraḥ) is the ocean (jaladhiḥ), His horses (hayāḥ) are
the Vedas (śruti-cayaḥ),
and the bowstring (maurvī) is none other than the serpent-lord (bhujaṅga-adhipaḥ).
May my heart (hṛdayaṁ) find effortless joy (sukhena
ramatām) in that Sāmba, who is the Supreme Absolute - Para-brahmaṇi.
Śloka 4
Yēnāpāditam aṅgajāṅga bhasitaṁ divyāṅga rāgaiḥ
samaṁ
yēna svīkr̥tam abjasambhava
śiraḥ
sauvarṇa pātraiḥ samam |
yēnāṅgīkr̥tam acyutasya nayanaṁ pūjāravindaiḥ samaṁ
tasmin mē hr̥dayaṁ sukhēna ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi ||
yena apāditaṁ
aṅgaja-aṅga-bhasitam divya-aṅga-rāgaiḥ samam
yena svīkṛtam
abja-sambhava-śiraḥ
sauvarṇa-pātraiḥ samam
yena aṅgīkṛtam acyutasya nayanam
pūjā-aravindaiḥ samam
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
He- Sāmba- by whom the ashes of Aṅgaja's
body (aṅgaja aṅga bhasitam) were accepted as equal to divine cosmetics (divya aṅga rāgaḥ),
He, by whom the head of Abja-sambhava (Brahmā) was received as
though it were an offering in golden vessels (sauvarṇa pātraiḥ
samam),
He, by whom even Acyuta’s (Viṣṇu’s)
eye (nayanam), offered in lotus-like devotion (pūjā aravindaiḥ), was taken as equivalent to
a ritual lotus flower,
May my heart (hṛdayam)
find joyful rest (sukhena ramatām) in that Sāmba, the Supreme Absolute -
Para-brahmaṇi.
Śloka 5
govindād adhikaṁ
na daivatam iti prōccārya hastāv ubhau
uddhṛtyātha śivasya saṁnidhigato vyāso munīnāṁ varaḥ
yasya stambhita-pāṇir
ānatikṛtā nandīśvareṇābhavat
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
govindāt adhikam na daivatam iti proccārya hastau ubhau
uddhṛtya atha śivasya saṁnidhi-gataḥ vyāsaḥ munīnām varaḥ
yasya stambhita-pāṇiḥ anatikṛtā nandīśvareṇa
abhavat
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
Declaring aloud- “Govindāt adhikam na daivatam” (There is
no deity greater than Govinda),
Vyāsa, the foremost among munis, raised both arms (hastau ubhau) and approached
the presence (saṁnidhi)
of Śiva. Yet his advance was halted his upraised hand (stambhita-pāṇiḥ) was blocked, denied entry (ānatikṛtā) by Nandīśvara.
May my hṛdayam rest sukhena
in Sāmbe Parabrahmaṇi - the
Supreme who integrates all deities.
Śloka 6
ākāśaś cikurāyate daśa-diśābhogo dukūlāyate
śītāṁśuḥ prasavāyate sthiratarānandaḥ svarūpāyate
vēdānto nilayāyate suvinayo yasya svabhāvāyate
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
ākāśaḥ
cikurāyate daśa-diśā-bhogaḥ
dukūlāyate
śītāṁśuḥ prasavāyate sthiratarānandaḥ svarūpāyate
vedāntaḥ nilayāyate
suvinayaḥ yasya
svabhāvāyate
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
For Him, the ākāśaḥ
(sky) becomes cikura (His flowing hair), the ten directions (daśa diśāḥ) unfold like garments - dukūlāyate.
The śītāṁśuḥ (moon) is His gentle prasava
(smile), and His very svarūpa is the unshakable ānanda.
He in whom the Vedānta finds nilaya (its resting abode), and
suvinayaḥ (true humility)
arises as svabhāva, innate nature (i.e. implied meaning his only One who knowns
one’s true Svaroopa, can truly be humble) (Refer to incidents in which Swami, willingly played 2nd fiddle to Hari, despite being Pujya to Hari in His avataram).
May my hṛdayam
abide joyfully in Sāmbe Parabrahmaṇi.
Śloka 7
viṣṇur
yasya sahasranāma-niyamād ambhoruhāṇy
arcayan
nēkono paciteṣu netra-kamalaṁ
naijaṁ padābjadvaye
sampūjyāsura-saṁhatiṁ vidalayann
trailokya-pālo'bhavat
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
viṣṇuḥ yasya sahasra-nāma-niyamāt
ambho-ruhāṇi arcayan
eka-ūna-upaciteṣu netra-kamalaṁ
naijaṁ pada-abja-dvaye
sampūjya asura-saṁhatiṁ vidalayam trailokya-pālaḥ abhavat
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
Viṣṇu,
performing Sahasranāma niyama (the rite of chanting a thousand names), offered lotuses
(ambho ruhāṇi) but found himself short by one. At once, he
placed his own netra kamalam (lotus-like eye) at Śiva’s pada abja dvayam (two
lotus feet).
Pleased, Swāmi empowered him to destroy the asura saṁhati, thus Viṣṇu became the Trailokya pālaḥ, protector of the three
worlds.
May my hṛdayam
rest in Sāmbe Parabrahmaṇi.
Śloka 8
śauriṁ
satyagiraṁ varāha-vapuṣaṁ pādāmbujādarśane
cakre yo dayayā samasta-jagatāṁ
nāthaṁ śirodarśane
mithyāvācam apūjyam eva satataṁ
haṁsasvarūpaṁ vidhim
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
śauriṁ
satya-giram varāha-vapuṣam pādāmbuja-ādarśane
cakre yaḥ dayayā
samasta-jagatām nāthaṁ
śiraḥ-darśane
mithyā-vācam apūjyam eva satataṁ
haṁsa-svarūpaṁ vidhim
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
He, who in compassion (dayayā) revealed His pādāmbuja (lotus
feet) to Śauri in his Varāha-vapuṣa (boar form), and later granted śiraḥ-darśana (vision of His head)
to the nātha of the jagat.
But to Vidhi (Brahmā) who is spoke untruth (mithyā-vāk) and thus (became) apūjya (unworthy of worship) even though in the noble form of a Haṁsa-svarūpa, Śiva grants no vision.
(The idea is swāmi looks at one's ācharana and not one's outward appearance)
May my hṛdayam dwell
joyfully in Sāmbe Parabrahmaṇi.
Śloka 9
yasyāsan dharaṇī-jalāgni-pavana-vyomārka-candrādayaḥ
vikhyātās tanavo'ṣṭadhā
pariṇatā nānyat tato
vartate
ōṅkārārtha-vivecanī
śrutir iyaṁ cācaṣṭa turyaṁ śivam
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
yasya asan dharaṇī-jala-agni-pavana-vyoma-arka-candra-ādayaḥ
vikhyātāḥ tanavaḥ aṣṭadhā pariṇatāḥ na anyat tataḥ vartate
oṅkāra-artha-vivecanī
śrutiḥ iyam cācaṣṭa turyaṁ śivam
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
From Him arise the aṣṭadhā tanavaḥ (eightfold forms): earth (dharaṇī), water (jala), fire (agni), air (pavana), space (vyoma), sun (arka), moon (candra) and others.
All are known as His manifestations, for na anyat tataḥ vartate - nothing exists apart from Him.
This is affirmed by the śruti, which declares, The turyaṁ śivam, the fourth beyond waking, dreaming, and sleep, is the true meaning (artha) of Omkara.
[ prapañcopaśamaṃ śāntaṃ śivamadvaitaṃ caturthaṃ manyante sa ātmā sa vijñeyaḥ .. 7th mantra in mandukya upanisad ]
May my hṛdayaṁ delight in Sāmbe Parabrahmaṇi.
Śloka 10
viṣṇubrahmasurādhipa-prabhṛtayaḥ sarve'pi devā yadā
sambhūtāj jaladher viṣāt paribhavaṁ
prāptās tadā satvaram
tān ārtān śaraṇāgatān iti
surān yo'rakṣad ardhakṣaṇāt
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatāṁ sāmbē parabrahmaṇi
viṣṇu-brahma-sura-adhipa-prabhṛtayaḥ sarve api devāḥ
yadā
sambhūtāt jaladheḥ viṣāt
paribhavam prāptāḥ tadā
satvaram
tān ārtān śaraṇa-āgatān
iti surān yaḥ arakṣat
ardha-kṣaṇāt
tasmin me hṛdayaṁ sukhena ramatām sāmbe
para-brahmaṇi
When Viṣṇu,
Brahmā, and the other sura-adhipa-s were afflicted by the viṣa (poison) that arose from the jaladhi (cosmic ocean) during the great manthanam, they
became ārtāḥ (distressed)
and approached Śiva in śaraṇāgati
(surrender).
He, in just ardha-kṣaṇam
(half a moment), protected the devatās
May my hṛdayam
find restful joy in Sāmbe Parabrahmaṇi.
iti śrīmatparamahaṁsaparivrājakācāryasya
śrīgōvindabhagavatpūjyapādaśiṣyasya śrīmacchaṅkarabhagavataḥ kr̥tau daśaślōkī stutiḥ sampūrṇā ||
Comments
Post a Comment